zandravuolo

Jag har länge känt att jag vill flytta hem och fortsätta min utbildning hemma i Örebro men på ett sätt vill jag inte ge upp. För jag vet att är jag kvar här uppe så kommer jag se nya saker med mig själv och utvecklas så otroligt mycket. För på bara ett halv år har jag utvecklats en hel del och jag är så stolt över mig själv. Jag vill visa alla där hemma att jag faktiskt kan klara av detta! Men är det värt de? Är det värt att må dåligt, känns sig ensam och ha ständig hem längtan? Jag är osäker. Men jag måste bli vuxen men jag känner också att jag inte är mig själv här. Kanske måste jag finna mitt nya jag? Är jag en vilsen själ på jakt efter mig själv?

För lite mer än en månad sedan började jag prata och träffa en kille, en jätte fin kille som fick mig att tänka på annat och som fick min mage att pirra sådär härligt. Men han var inte redo för något seriöst.. Och jag ställer mig frågan, var det bara som han sa för att inte såra mig eller är det så att han helt enkelt inte var redo?
Jag tvivlar så mycket på mig själv och tror alltid att det är JAG som gjort fel. Så har jag alltid gjort, i det mesta faktiskt. Men hur ska jag få upp min självkänsla? Hur ska jag jag göra för att förstå att jag är fin precis som jag är?
Min mamma har alltid sagt till mig att jag är just fin som jag är. Men hon måste ju tycka att jag är fin som jag är, för hon är ju min mamma. En annan sak min mamma alltid sagt är att jag bara kan göra mitt bästa i allt jag gör, men just nu känns det som om mitt bästa inte räcker..
Det tar på självförtroendet att kugga tenta efter tenta och det tar på psyket att känna att det jag gör inte duger.
Jag är van att få kämpa, men inte visste jag att jag skulle få kämpa såhär mycket.

Jag hade kunnat dra ut ikväll tillsammans med några, men jag väljer hellre att ha pengar till mat istället, är det så att jag börjar bli vuxen?

Mamma, jag är rädd

Tack och god natt